106
”Åh!” — svarade flickan — ”jag tahler änna i nota.” — Nå, hvad vill det säga då? — ”Jo, när en tahler utan å’ tänka sej för, så blir dä’ så der rart!”
I Bogen eller det angränsande Grunnarskog fanns det en man, som, efter att förut å annor ort ha idkat studier, numera sysselsatte sig med barns undervisning. Af här befintliga ståndspersoner hade denne blifvfit kallad kandidaten. Detta hade äfven folket tagit reda på, och nu titulerades skolmästaren af dem först ”kommedaten” och slutligen ”kameraten”.
Här sluta vi med språk-anekdoterna; ty resan måste fortsättas. Och nu, du vänliga prestgård i den lilla Finnförsamlingen; tag här mitt hjertliga farväl!
Din gästfria dörr öppnas troligen aldrig mer för denne vandrare; men nog minnes han länge din stilla nejd och dina innevånare, så enkla och så välvilligt glada!
Nu går färden mot norr utefter den nya väg, som på vestra höjdsluttningen genom en angenäm löfskog slingrar sig fram emot Norrska gränsen. Nedanför i dalen ligga kyrka och prestgård redan bakom oss; men här och der framskymtar ännu mellan träden någon liten del af elfven, och vi se der nu äfven den förr omtalade prestgårdskärnen. På den gungar en båt sakta fram; en man sitter deri. Det är Bogens pastor, som redan är ute på fiske. Vi ropa honom an; han hör oss och svarar. Ännu ett farväl — och vi skiljas. Skogen drar sig åter tätt ihop, men glesnar snart på nytt; och nu gå vi fram på en brun ljunghed. I öster står tallskogen dyster och blek: ditåt ha vi Lekvattnets Finnskog — låtom oss skynda!
