108
fylld af stenar, klippor och vattenrika gropar, — en stig, der vandraren ömsom måste klättra utöfver, ömsom krypa inunder några här och der ikullfallna trädstammar, och der slutligen grenar och qvistar från de å sidorna stående träden förtroligt mötte hvarandra midt för hans näsa. Till dessa olägenheter kom också den, att den vägvisare, jag från Bengtstorp erhållit, sjelf aldrig varit längre på detta håll än i Spättungen, hvarföre vi bortom denna gård flera gånger fingo fråga oss fram, och, när ingen menniska var att anträffa, gissa oss till rätta leden.
Ormhöjden hette ett af de ställen, vi härunder besökte — en otreflig rökstuga, men vackert omgifven af löfträd och med utsigt öfver den lilla sjön Rikkoinen. En skinntorr käring kom oss der till mötes, och på gjord förfrågan, huru vi härifrån skulle gå, för att komma rätt till Lekvattnet, svarade hon fnurrigt, att vi kunde gå ”hvilken väg vi ville.” Vi följde detta förträffliga råd och gingo vidare i den ödsliga nejden.
Ett ymnigt regn hindrade oss emellertid att komma särdeles fort framåt, enär vi, för att undvika detta opåkallade duschbad, esomoftast sökte skygd under de yfviga granarne. ”Skogen är fattig mans tröja”, säger ordspråket; — i dag blef den äfven fattig mans paraply.
Men vedermödan tog omsider en ända. Öfver de steniga ovägsamma höjderna och genom de sanka dalgångar, der vi på skröpliga kafvelbroar bokstafligen balancerade ess fram, sågo vi slutligen från en bergshöjd en dal, vida djupare än den vi hitintills genomvandrat, och å dess botten en sjö och en större elf. En splitterny kyrka, reste sig vid sjöns strand och talrika bostäder lågo, tätt sammanträngda, hela dalen utåt.
Men hvart man än såg var denna dal kringgärdad af höga bergsbygder. Å dessa syntes väl här och der den mörka barrskogen; men svedjeråg och gröna ängsmarker lyste
