116
sjelfva Vestanvik, utan i det så kallade Notnäset — en långsmal holme vid Thorsby-elfvens utlopp i Fryken och straxt vester om Fryksände prestgård.
Notnäset är en högländt plats, numera alldeles öfvervext af låg barrskog och videbuskar, m. m.; men der man vid närmare undersökning påträffar en mängd, dels runda, synbarligen af menniskohand uppförda kullar, dels fördjupningar i marken, äfvenledes symetriskt rundade. Att de sednare äro sådane under den yngre hednatiden uppförda grafvar, deri en timrad byggnad först blifvit anbragt, är en tro, den jag dock ej med några bevis kan styrka. Så mycket säkrare är det deremot, att de nämnde kullarne varit förfäders grafvar — och förfäders, som lefvat under bränneålderns period. Tvenno af dessa högar hafva nemligen vid gräfning, ofvannämnde år 1847, befunnits innehålla, den ena kol och ben, den andre både dessa ämnen och derjemte den förut omtalade metallpjesen. För min räkning gjordes här ånyo en liten gräfning, hvarvid upphemtades, så väl kol och ben, som ock ett par skärfvor — synbarligen af den urna, man vid förra gräfningen anträffat på samma gång som det ofvannämnde metallstycket hittades. Om detta må slutligen tilläggas, att det vid nu anställd eftersökning omöjligen var att finna; men deremot upplyste man, att någon bekant här i orten flera gånger haft det med sig åt Carlstad, emedan man först trott, att det var af guld. Under dessa färder hade det troligen rent af förkommit.
Efter besöket vid Notnäset drog vandraren vidare mot norr och kom så genom en stor, öppen dal till Önnerud, der den lika städade, som hjertliga klockaren ingalunda gjorde Wermländska gästfriheten minsta heder.
Här erhölls upplysning om åtskilliga jordfynd, de flesta på sednare tider gjorda. De uppgifvas sålunda; 1:o I Önnerud, (hos ”Buskfolk”,[1]) en stenyxa, så illa skadad, att
- ↑ I Fryksände, äfvensom i Skoga, och åtskilliga andra orter äfven
