123
finngård, hvars rökstuga ännu är att skåda på en hög bergspets mellan två sjöar.
Pål hette en annan finne. Denne bodde i Kärnberget,
norr om Hvitsand, och plägade tidt och ofta på norrska
sidan stjäla och plundra. Under ett af sina ströftåg kom
han en dag till ett rågfält, der ”Baggarne” dock för tillfället
voro tillstädes och skuro säden. Pål såg då från sitt
gömsle, att dessa hade en stor matsäck med sig på åkern, steg
dervid dristeliga fram till gärdesgården och började väsnas
och mumla som en björn. ”Dæveln gale mei, tror jeg ikke
björn ær paae skoven!” sade en af Baggarne då och steg
upp på en sten, att se sig ikring. I detsamma small Påls
skott, Baggen föll död ned och alla hans kamrater flydde.
Nu plundrade Pål tryggt deras förråd. Men hämnas skulle
man. Kom så en hop Baggar till Påls badstuga, kringrände
den och ropade med mycket väsen: ”ser du, Pål, nu ha vi
dej!” — Men Pål, som i pörtet egde flera bössor, skötte
dessa sjélf och lät hustrun med stenar från ugnen möta de
anfallande. ”Än har ni mej inte!” sade Pål modigt, och
fällde så mången norrman till jorden, hvarefter alla de
öfriga togo till flykten.
Det var icke blott den nyssnämnde Pål, som sålunda
gaf anledning att göra Finnarne illa beryktade; — om
nästan alla de första invandrarne af hans stam är det
berättadt, att de varit stora ogerningsmän, som för slem vinnings
skull begått hvad dåd som helst.
Som ett synnerligen framstående exempel härpå må anföras följande, hvilket icke blott i Hvitsand, utan ock å flera andra orter förtäljes.
