Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/136

Den här sidan har korrekturlästs

124

En Finngubbe med sin son — heter det — såg en dag, då han med lodbössan, (Finnarnes vanliga vademecum,) ströfvade omkring i skogen, en vandringsman ligga sofvande invid stigen. Finnen grep genast till geväret ocb sköt den sofvande genom hufvudet. Derefter plundrade han liket. Mördaren fann då blott 8 styfver hos den döde. ”Det här var allt synd ändå, när han inte hade mer,” yttrade härvid sonen. — ”Åh fan,” svarade fadren, ”han va’ fäll åtminstone så god som en hjerpe, vet jag.”




Om sjelfva Vägsjöfors yttrade dess ägare sin förmodan, att det mycket tidigt varit bebodt. För flera år tillbaka blef Vägsjön der sänkt. Flera alnar föll dess yta och en ny mark stod fram i dagen. I denna hittade man då, vid anställd gräfning, en flintyxa, (såsom beskrifningen tycktes tillkännagifva,) men då detta skedde under patronens egen bortovaro, blef fyndet före hans återkomst både sönderbrutet och förstördt[1].

Af ”lefvande” lemningar från forntiden är äfven här vidskepelsen en af de förnämsta. Troll och rå gå i Hvitsand ännu omkring på berg och i skog.

Trollen äro på fjellen ”mycket starka”, stundom får man der höra dem ropa till hvarandra:

”Kär grannqvinna mi’
Lån’ mej hopperdocka[2] di’,
Så ska’ du få smör på löfsa!”



  1. Patron Lyrholm har sedermera återfunnit ett par andra, äfvenledes till någon tid förkomna fornsaker, nemligen ett stycke af en svart stenyxa samt en lans- eller pil-spets af flinta, båda å Vägsjöfors ägor, funna i jorden.
  2. Förmodligen smörtjernan.