Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs

125

Äfven ”skogsråa” är ej att förakta, och hennes gunst kan medföra mycken fördel. En sådan varelse kom en afton in till kolaren i hans koja; hon frös då och vände derföre ryggen mot eldstaden. Härvid mötte det obehag, att svansen, hvarmed dessa damer alltid äro försedda, blef synlig. Med oväntad belefvenhet sade kolaren då: ”jungfrun ska’ akta släpet!” — Detta grannlaga namn på trollets svans väckte dess största bevågenhet, och från den dagen gick kolarens mila alltid förträffligt.




Sjukdomar har man i Hvitsand af treslag: hufvudsjuka, magsjuka och då ”det står i hela kroppen.” Vid dessas botande är fatalismen särdeles framstående; — medikamenter brukas föga, — är den sjuke ”öde för döden”, så hjelper ingen mensklig bot — menar man.

Under samtal om nyssnämnde och dylika ämnen förgick tiden hastigt nog uppe i Gårdsjösätern, och först efter flera dagars vistande der, tog jag farväl af min gästfrie värd, och drog genom skogen tillbaka till Vägsjöfors. Men äfven detta vänliga ställe lemnades snart; och nu gick resan hastigt från Hvitsands pittoreska fjellbygd nedåt Fryksände.

I sistnämnde socken besöktes nu två ställen, dem jag på uppresan ej sett, nemligen de förtjusande Söderby och Svenneby, båda belägna invid öfre Frykens nordvestra strand.

Söderby kan i verklig naturskönhet sägas täfla med sjelfva Thorsby. Ställets läge påminner lifligt om landtgårdarne kring Hjo, i den sköna beryktade Guldkroken. Lysviks kyrka med närmaste trakt norrut visar mycket tycke af Grenna kyrka och Wetterns Visingsö, hvarjemte sjelfva Grenna-bergen här äfven tyckas hafva sin motsvarighet i höjderna uppom Östra Frykenstranden.

När jag från Svenneby styrde kosan vidare åt Gräsmark, blef det snart att taga farväl af de sköna, bebyggda