128
Från detta Anneborg gick jag på en brant backväg uppåt socknens södra finnskog, (den norra blef, som man behagade påminna sig, redan på vägen till Bogen genomvandrad). Hunnen de högre trakterna kom jag i ödslig skog, uppom hvilken dock ansenliga berg vanligen å alla sidor höjde sig. Kala hällar med några spridda furor på, ofta karakteriserande denna bergsbygd.
Efter en god timmas vandring såg jag ändtligen nedom mig ett långt och smalt vatten; det var Kymensjöns sydligaste vik. En bostad låg der i närheten; jag tror att den heter Sundänden. Hvad jag med visshet vet är, att jag gick in på det lilla stället, och detta hufvudsakligen af det skäl, att ett par starka regnskurar nyss gjort mig i det närmaste genomvåt, ock att jag, kommen närmare stugan, såg en eld flamma derinne. En vandrare, som i våtväder går utan både ytterplagg och paraply, tackar sin Gud för hvarje vänlig eldbrasa. Det är icke alltid en sådan bestås, ofta får vinden blåsa regnet ur kläderna, derest icke dessa i hast kunna bli soltorkade.
I Sundänden träffades blott en gumma hemma, men denna var just rätt person att komma i samspråk med.
Jag visade henne en liten stenyxa, under förfrågan, om bon här i trakten sett någon sådan. Hon berättade då, att det i Jättekärn funnits just en dylik "åsnevigge”, hvilken der varit hängande i ett spjellsnöre. ”De ska’ vare nätte[1] å’ ha, di der åsneviggera”, tillade hon dervid.
— Hvad menar ni med del?
— ”Jo, dä ska’ vaer så’n drygsel, der de kan få trä i huse!”
— Jag förstår inte alls hvad ni menar?
— ”Jo, om en kan få tre åsneviggar i huse, så ska’ dä’ falla så stor rikedom in; å så bruker di dåm för ”Kalla” — dä’ ska’ di vaer'så bra för.”
- ↑ Bra, lyckosam, förmånlig.
