129
— Hvad vill Kalla säga — förmodligen frossan?
— ”Ja, så’n sjukdom, när en fryser, å då bruker di gnafva utå’ en åsnevigge, så di kan få i den sjuke.”
Förestående samtal ger anledning att nämna några ord om språkegenheter i denna ort. Vi ha nyss hört ordet ”nätt” användt ungefär i samma mening som lyckobringande och derjemte i ordet ”åsnevigge” fått ett högst eget namn på en i jorden funnen stenyxa. Det är visst möjligt, att gumman i Sundänden ställt sitt tal i underligare ordalag än andra menniskor der i trakten; men om hennes språk kanske var ett språk för sig, så minnas vi deremot nu andra i orten allmänt gängse talesätt.
Ett af dessa heter: ”ta i” och vill säga detsamma som spendera eller ta in och bestå, t. ex. ”ta i ett halfstop bränvin!”
Orden ”regering” och ”stark” hörde jag här, som på många andra ställen, användas på sitt eget roliga vis. Så hette det bland annat om Mitandersfors’ bruk, att der var ”stark regering”, och om församlingens vice komminister, att han var mycket ”stark i stolen”, Ja, denne var ”bå’ i utföran’e å aent så stark, all han gränsa’ änna in på Doktorn, (i Sunne). Den förre Pastorn va’ mera len han.”
Man säger också på gammalt manér ”lell” i stället för likväl och ”trösta” för kunna. ”Visa mig vägen här?” var en fråga. ”Dä’ tröster ja’ fäll göra!” blef svaret.
Särdeles ovanlig föreföll den allmänt brukliga ändelsen allt i stället för igt, t. ex. ”blåsallt” och ”regnallt” för blåsigt och regnigt.
Men apropos om regnigt, så blef det snart åter uppehållsväder, och med detsamma öfvergafs ock Sundänden. Kom jag så till Ragvaldskärn, ett ställe med skönt läge och utsigt öfver Kymen med dess näs och vikar. På detta åttondedels hemman bodde ej mindre än 22 sjelfegare — förutan flera torpare.
