130
Längre bort låg Vestra Kymen, der en väldig odlare, Jan Jansson, besöktes. Ofantliga stenhopar lågo här uppkastade på fältet — en stilla flits minnesstoder.
Äfven på detta ställe hade man hört talas om de undergörande stenyxorna, hvilka här hette ”åsk-” eller ”åstviggar”. I det närbelägna Tiskarekärn sades en åbo nyligen ha haft i sin ego en åskevigg, och af denna hade den kringboende allmogen fått sig små stycken tilldelade, när Kalla gick här som värst.
Från vestra Kymen kom jag snart in i
Gunnarskogs Finnbygd.
Här, om någonstädes, får man höra ett språk, der orden ha en betydelse, vidt åtskild från den, de efter riks-idiomet ega.
Så säger man, t. ex. "fin” i stället för hygglig eller human, "förtjust” för förskräckt, "halt” för sluttande eller brant, o. s. v. — En mängd Norrska ingår också i talet, såsom ”hätta, omtrent, skickeligt” (under betydelsen: temligen,) samt ”skönje”, se, känna, förstå, m. fl. ”Inte ä’ han mycke’ lärd; men någet Finske skönjer han allt,” blef svaret vid förfrågan om någon persons insigt i nyssnämnde språk.
Detta omdöme om Finskans öfvande skulle i det närmaste kunna gälla för snart sagdt hvilken innevånare som helst, både i Gunnarskogs och södra Gräsmarks Finnskogar; ty här är man numera egentligen blott till namnet Finnar; endast de äldsta af befolkningen göra härvid ett undantag.
Lill-Mangen var ett af de första ställen, jag i
Gunnarskog besökte. — Återigen en skön belägenhet. Å
gårdsplanen en stor, herrlig hängbjörk, söderut en apelgård och,
