131
djupt nedanom den, sjön Mangen med höga bergsbygder och Finntorp å motsatta stranden.
Härifrån uppnåddes snart Frideros’ bruk, i ett instängdt, men ändå temligen täckt läge vid Treensjön. Jag gick det förbi och kom öfver öppna höjder till Nysätra bondgård, der ett otrefligare nattqvarter erhölls.
För detta ficks dock en rik ersättning i Bortan, det ställe, jag under dagens vandring först besökte — en ort med leende både menniskor och omgifningar.
Daniel hette en femtioårig, talför man, som härifrån sjelfvilligt gjorde mig sällskap ett godt stycke vesterut. Vår väg gick än i täcka löfskogsängar, än genom gräsrika, sällsynt sköna dalar. Härunder hvälfde sig samtalet kring hvarjehanda ämnen/och så föll talet äfven på trollen. Som bevis på dessas verkliga tillvaro berättade Daniel då följande tilldragelse, hvilken, som man finner, har mycken likhet med dylika sägner å annor ort.
”I Bortan gick en gång en bonde vid sin kornåker och såg huru säden var fullmogen och färdig att skäras. ”Om jag hade denne skuren i morgon bittida, ville jag ge till min bästa ko,” sade bonden. Morgonen derpå var säden aftagen, men kon också borta. Man hade under natten hört arbetet pågå och följande ord ropas:
”Bitt å' gör band,
Du lille Gårvand!”
”Det der tycks allt liksom det skulle ha varit troll” tillade här berättaren, ”och de mins till och med hvad leta[1] kon hade; den var svart, det ä’ rent säkert det.”
Min hederliga följesven förde mig ofta från sjelfva vägen in i vilda skogen och genom trånga bergspass, allt för genhetens skull. Detta gaf den kära Daniel plötsligen anledning till en filosofisk betraktelse. ”Ä då’ inte
- ↑ Let eller leta = färg, en lemning från fornspråket.
