XIV.
Det yppersta kapitlet för den som är trött af färden.
Kosan styrdes nu åt Bortan tillbaka och, så vidt sig göra lät, på samma väg, som den ofvannämnde Daniel för ett par dagar sedan utvisat. Härunder kom vandraren ned i en grön dal, der endast ett litet torpställe var synligt. Detta kom att väcka hans nyfikenhet och han gick dit fram. Kojan var, som sagdt är, liten, men inrymde dock ett stort elände — armod och sjukdom i förening. Tre döttrar hade der inom kort tid aflidit, hvarjemte dessas far och bror varit svårt hemsökta af sjukdom. För närvarande låg husets fjerde dotter dödssjuk.
Torparhustrun, som omtalade detta, sökte på sitt vis förklara orsaken till en sådan allmän sjuklighet. ”Dä’ ä’ inte annat än farli’heta,” menade hon, ”och den ha de fått ur bäcken, som rinner här.”
— Hvari tror ni då egentligen att den der farligheta består? tillspordes hon nu. — ”Åh, vi kallar dä’ troll! — Se, jordfolk, dä’ vet vi då bestämdt att här finns; för om qvällera bultar dä’ å’ slår i väggera utanför. Då går ja’ ut å’ ropar: Hvad ä’ ni för folk, som för ett så’nt lefverne? Låt bli dä’ der; vi ha ju inte ondt gjort er! — Å’ som ja’ ä’ bra bistersynt å’ mej, så blir dä’ allti’ tyst änna mä’ ett.” — Nå, på hvad sätt har er man fått farligheta?
