136
med sitt högljudda pip och traf större delen af en efterlängtad nattro.
Morgonen blef således mer än vanligt välkommen, och jag bröt då ofördröjligen upp mot det ofvannnämnda Solbergsliden, för att sjelf få språka med det folk, som ej för 5 R:dr ville sälja en gammal stenyxa. Äfven gick jag att der bese en, som det tycktes, rätt märkvärdig stensättning, om hvilken flera personer i Bortan berättat.
Vägen åt Solbergsliden gick uppför en skön bergssluttning, der ett hvalf af många slags löfträd beskuggade min stig och utgjorde ett godt skydd mot de ihålliga regnskurar, som under hela denna vandring föllo.
När jag omsider uppnådde stället, var det först efter åtskilliga undflygter, man der visade mig den dyrbara stenyxan, hvilken befanns vara sönderslagen i ej mindre än tre delar. Naturligtvis hette det nu, att man aldrig haft mening med hvad man under gårdagen helsat mig rörande detta sten fynd, på hvars undergörande kraft hvarken mannen eller hustrun någonsin trott. Orsaken till detta omslag var, som jag sedan fick veta, helt enkelt den, att en af de personer, med hvilka jag under gårdagen samtalat i Bortan, gått i förväg till Solbergsliden och der beredt folket på min ankomst.
Vid fråga om den förutnämnda stensättningen, som här skulle finnas var man ej så förbehållsam. Åboen Anders var genast beredvillig, att visa mig det gamla minnesmärket, hvilket var tillfinnandes å den så kallade Klåfstensbråten, på föga afstånd i sydvest från bostaden.
Här såg jag en alldeles cirkelrund samling af smärre stenar, liggande tätt bredvid hvarandra, dock glesare åt både öster och vester. Åt förra hållet en alnsdjup sänkning, utanför den egentliga stensättningen ooh derifrån sträckande sig 4 à 5 alnar utåt fältet, hållande vid pass 3 alnars bredd.
