I.
Ord och Talesätt.
upptecknade i Elfdals samt norra delarne af Fryksdals och Jösse härader.
Förord.
Då fråga uppstår om hvilka ord, som rätteligen tillhöra ett landskapsmål, söka vanligen tvenne meningar, hvar för sig, göra sig gällande: den ena, att “blott de egna ord och talesätt, invånarne i en provins bruka, böra anses för dess dialekt,” den andra, att “ett landskaps dialekt är sammanfattningen af alla der bruklige ord och talesätt, som från högspråket afvika.”
Den sednare åsigten har här blifvit följd; enär förf. för sin del anser det vara fruktlös möda, att med full visshet söka uppfatta, hvilka talets egenheter tillhöra en ort allena. Så länge nemligen menniskorna tidt och ofta flytta från ena bygden till den andra, måste väl också språket följa med på färden; och det som i dag är Wermländsk dialekt, ingår så inom kort i t. ex. Östgötamålet.
En enda inskränkning har dock blifvit gjord i det här antagna dialektbegreppet, neml. der fråga varit om sådane från högsvenskan afvikande ord, hvilka alltför allmänt förekomma; och hvaraf, som ett par exempel, må nämnas de af hvar och en ofta hörda “khär” i stället för karl samt “mä” för med, jemte flera sådane.
Då detta bidrag till Wermlandsdialekten först utarbetades, ingick det visserligen i planen derför, att anställa jem-
