9
voro alla till skogs; och dröjde det således ännu en tid innan jag om detta slags herdinnor erhöll någon närmare kännedom. Deremot fick min följeslagare nu anledning att förtälja om sitt herdelif; ty äfven han plägade som “vall-unge” följa kreatur i marken.
Det egendomligaste, han hade att berätta, var om de pojkaktiga upptåg, med hvilka ortens vallhjon då och då plägade muntra sig i skogen. Det ena af dessa var målskjutning med pilbåge — en öfning, der icke blott träd, buskar och stenar togos till skott-mål, utan lika ofta kreaturen sjelfva, hvars språng och krumbugter, då de träffades af pilen, väckte stor belåtenhet hos skytten. Ett annat, högst kuriöst, upptåg var den så kallade "broms-gussan", (broms-guĕss,) — ett slags kring-gunga, förfärdigad af två små stickor. Den inrättas så, att en sticka sättes rätt ned i marken, — och den andra, som har hål i midten och är klufven i båda ändar, fästes i horizontal riktning ofvanpå den förra, att det hela får likhet med en karusell. Denna sättes nu i rörelse af två flaxande bromsar, hvilka med stjerten blifvit inklämda i de klufna ändarne af den horizontala stickan. Det der gör vallgossarne ett ej ringa nöje, — ett nöje, troligen jemförligt med det, Stockholms ungherrar erfara, då de om somrarne se ett par vackra mamseller sväfva omkring på karusellen i Tivoli. Men à propos om täcka mamseller, må det ej förbigås, huru gossen från Uddeholmshyttan uppdrog sina skönhetslinjer. Jag tillfrågade honom nemligen bland annat, huru en vacker flicka, efter hans tycke, borde se ut. “Jo”, — svarade han — “hon ska’ vara rödblommig i ögona och svart och hvit i ögonstenăān”[1]. — Ett slikt porträtt kan visserligen synas
- ↑ Vi ha här åter en språk-egenhet i den bestämda pluralisformen aān i st. för arne och orna. Svårligen skall man af en infödd Elfdaling få höra ett annat uttal. “Ögonstenarne, hästarne, gossarne eller jäntorna” — ingen af dessa och dylika former klingar väl
