12
varit en svåra stark man och att äfven hans sju söner fått denna kraft i arf. Redan som barn begagnade de en qvarnsten som leksak. Både de och den gamle gjorde sig dessutom beryktade som stora björnskyttar, och en högrest gran har ända till våra dagar qvarstått, fullsatt med skallar af de björnar, de fällt. Udden, der den hade sin plats invid sjön, kallar man “Björnskalle-udden”.
I Sundsjöfinnens tid kom der ännu en Finsk nybyggare till dessa nejder. Denne ville först slå sig ned i Laggåsen, (omkring 2 1/2 mil norrom Sundsjögården,) men då Långe Kristofer förvägrade detta, menande att den andre då bodde “i hans kalfhage”, afstod den nye invandraren derifrån och tog i stället sin bostad vid Najen — en sjö på Dal-gränsen, vid pass halfannan mil uppom Laggåsen. Då blef Sundsjöfinnen åter tillfreds. Först i början af 1600-talet lärer Lagg-åsen ha blifvit bebygdt, och man har der ännu i behåll afskriften af ett, år 1613 utfärdadt, Kongl. bref rörande denna possession.
Mannen, som byggde Najens gård, hette Per Hackran, Laggåsens grundläggare Filip Larsson[1]. Om Per Hackran är ungefär samma sägner som om Sundsjöfinnen; likasom denne var han ofantligt stark, och när åkren häfdades “satte” han också ut sin råg i stället för att så den.
En “manslagare” hette Harald. Han rymde riket och begaf sig till Norrige. Men snart uppstod krig mellan Sverige och nämnde land och derunder inträffade, att “Baggarne” en dag rustade sig till att upprifva en bro i de Svenskas väg. Då uppflammade Haralds fosterlandskärlek, och i löndom begaf han sig nu till svenska lägret och upp-
- ↑ Denne eller den förre, båda Finnar, skulle först ha varit betjent hos en “Posse, som var Kammarherre hos Kungen”. I v. Stjernmans adelsmatrikel finnes en Nils Kuntsson Posse nämnd som Kammarjunkare hos Hertig Karl år 1600, och flyende riket år 1603. Att någon hans tjenare då kommit till Wermland, att söka en ny vistelseort, eller kanske fristad, är ej så alldeles otroligt.
