18
“På din kära faders gård, der var jag uti qväll,
Och de svara mig ett redeliget nej;
Men kan ej sköna jungfrun ta råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med mej?
Hur skulle det gå an taga råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med dej?
För när som du kommer åt främmande land,
Då tänker du att öfvergifva mej.
“Och huru skulle jag kunna öfvergifva dej;
Du är ju så rosenderöd?
— Sjelf Kristus på korset han svek ju ingen man,
Fast han led så stor pina och död!
… Och när som han kom åt de främmande land,
Ibland jungfrur och ädela mör,
Så fick han sig en fager unger mö,
Då öfvergaf han kärestan sin.
… “O, om jag visste hvad du hade i ditt sinn'
Eller hvad du uti tankarne bär,
Och om du hafver någon som är kärare än mej,
Då vill jag vara långt ifrån dej.”
Och ungersven drog upp ett svärd utaf gull
Och klappa' jungfrun på blekaste kind:
“Aldrig skall du tro någon fager ungersven,
Förr än först du har pröfvat hans sinn'!”
Och jungfrun hon föll uppå sin snöhvita knän,
Så bad hon en bön upp till Gud:
Ack, om du kunde komma på min kära faders gård
Och vara både halter och blind!
