20
Så tog han det hufvudet, så blodigt som det var,
Och kasta det i jungfrunes sköt:
“Och har det nu varit allra kärasten din,
Så visserlig begråter du det!”
“Ja, elfven den är ju väl aldrig så torr,
Att nog finns det vatten ibland,
Och blodet det är ju väl aldrig så tunnt,
Att nog är det tjockare än vand!
“Föraktad det blifver jag af alla menniskor
Och mest utaf lilla vännen kär;
Men Herren Gud, som i himmelen bor,
Han hjelper den, som fattiger är!“
N:o 2.
Jungfrun skulle resa åt midsommarslek,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Hon mötte en ulfver, han var så vred,
(För jungfrun var af älskogen vunnen.)
“Och, kära du ulfver, du bit inte mej;
Mitt röda gullband det skall jag gifva dej!”
Ditt röda gullband jag passar ej på;
Aldrig skall J det om armarne slå.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min röda gullkrona den skall jag gifva dej!”
Din gullkrona röd jag passar ej på;
För aldrig skall du för altaret stå.
“Och, käre du ulfver, etc.
Min sölfspända sko den skall jag gifva dej!”
