21
Din sölfspända sko jag passarr ej på;
Jag går hellre på mossar än jag går på bro.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min gångare grå jag gifva skall dej!”
Din gångare grå jag passar ej på;
Hellre tager jag jungfrun, som sitter deruppå.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―[1]
Och jungfrun hon ropte ett ömkeligt rop,
Det hördes fram till herr Peders midsommarslek.
Herr Peder han sadlar sin gångare röd,
Så red han långt fortare än fåglen han flög.
Herr Peder han hann inte fortare fram
Förrn ulfven har fostret ur jungfrunes barm.
Herr Peder han satte sig vid en rot,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Der stack han ut sitt hjerteblod.
(För jungfrun hon var af älskogen vunnen.)
N:o 3.
Jag vet så väl hvar det ståndar ett slott,
Det är så väl uppmuradt,
Med silfver och med rödan gull
Och marmonesten uppmuradt.
- ↑ Här synas följ. af Geijer och Afzelius upptecknade verser ha blifvit förgätna:
“Och jungfrun hon steg sig så högt upp i ek,
Och ulfven han gick på backen och skrek.
Och ulfven han gräfde den eken till rot
Och jungfrun gaf till ett hiskeligt rop.”
