Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

22

Uti det slottet der ståndar en bur
Med blader och dygdiga blommor,
Deruti bor en näktergal fin,
Som ljufligt sin tunga månd' röra.

Det kom en riddare ridande,
Fick höra den näktergal sjunga,

―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―  ―

“Och hörer du, liten näktergal,
En visa jag bjuder dig qväda!
Dina fjädrar vill jag med gull beslå,
Din hals med perlor bekläda.”

Dina fjädrar med gull jag passar ej på,
Din perlor jag ej månde bära;
I verlden är jag en främmand' vildfågel,
Och ingen mig nu månde känna.

“Är du uti verlden en främmand' vildfågel
Och ingen dig mer nu månd' känna;
Visst qväljer dig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda.”

— Ej qväljer mig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda,
Mest qväljer mig en hemlig sorg,
Som gör mig stor ångest och sveda.

Jag hade mig en riddare båld,
En herre, så riker och mäktig;
Min styfmoder slog det hastigt omkull,
Som hon ej så hafva ville.