23
Mig skapte hon till en näktergal,
Bad mig all verlden omflyga;
Min broder skapte hon till en ulf,
Bad honom åt skogen utsmyga.
Hon önska' han aldrig skulle få bo,
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Förr'n han skulle dricka hennes hjerteblod; ―
Sju år derefter så skedde.
Hon gick sig ut en sommarstund,
I rosendelunden spatsera,
Min broder det då så vredeligt såg,
Gaf noga akt uppå henne.
Han grep uti hennes venstra fot
Med ulfvekloen, den leda,
Ref ut hennes hjerta och drack hennes blod
Och blef på stunden helbregda.
Men jag, som är så liten en fågel
Och flyger i vilda skogen;
För aldrig fann jag bättre qvist
Än i den gröna linden.
“Och hörer du liten näktergal,
Ett bud jag beder dig höra:
I vinter kan du få sitta i min bur,
Till sommaren åter flyga.”
Och näktergal stod och tänkte sig om:
Jag aktar ej riddarens vilja.
Så grep han henne i sin venstra fot,
Som hon ej så hafva ville.
