III.
Råda socken. Stjernsfors. Uddeholm. Vägen till Bergsäng. Ekshärad. Fynd och
sägner der. Löfstrand. Halgå. Folket och dess språk.
Bland ställen, jag besökte, var också Hagen, en gästgifvaregård, der jag hufvudsakligen infann mig, för att äta middag. Men allt, hvad man här kunde prestera, var en tår mjölk och litet hafrebröd; och då detta skulle liqvideras, funnos inga penningar att vexla med. Man sprang förgäfves ur gård och i gård — öfverallt hette det, att ej så mycket som en tolfskilling fanns inne. Och folket här lyda dock alla under det stora Uddeholm.
Från Hagen visade man mig åt Stjernsfors bruk en genväg, hvilken dock blef en verklig senväg, enär jag efter en knapp half fjerdingsvägs vandring redan befann mig på villostigar. På en sidländt mark och i en tät skog af björk och al gick jag der af och an, såg ingen mensklig varelse, — endast några säterbodar, alla öfvergifna och tomma. Jag ropade i skogen; — ingen svarade. Härunder befann jag mig plötsligen midt i en gungmosse, der jag gjorde flera fåfänga försök, att åtminstone någorlunda torrskodd komma öfver; måste derföre efter mycket krus bokstafligen gå på djupet med saken, och kom så, våt, trött och hungrig, fram till Stjernsfors. Elfven, som drifver bruket, har rätt vackra fall. Vistandet på stället blef emellertid ej långt; ty Uddeholm lockade mig vida mäktigare till sig; och den korta vägen dit var snart tillryggalaggd. Man kallar sistnämnde
