26
ställe “Slottet i Elfdalen”, och, ehuru detta just icke vill så mycket säga, så kan det ej nekas, att hufvudbyggnaden der är rätt ansenlig. Hvad som emellertid genast väcker främlingens förvåning, är, att Elfdalsslottet, när man från stora alléen närmar sig det, ligger liksom undangömdt på ena sidan af gården — precis i samma riktning som en vanlig flygelbyggnad. Här, likasom öfverallt i dessa bygder, finner man ett gästfritt bemötande, men för resten ett kontorslif — något i Göteborgs-maneret.
Uddeholmska bolaget, huru aktningsbjudande det än i vissa fall må vara, torde dock, på det hela taget, mer böra fruktas än älskas. Det är ett litet Ryssland inom Sveriges område — icke som om man der skulle nyttja knutpiskan mot sina underhafvande, utan emedan det verkligen har den ryska tendensen, att allt mer och mer gripa ikring sig. Bolaget eger sålunda redan att disponera öfver en ej obetydlig del af norra Wermland, och den resande, som ifrån Filipstad tar vägen uppåt öfra Elfdalen, skall mellan Nordmarks och Dalby kyrkor, eller i 6 olika socknar, tidt och ofta, om icke just trampa Uddeholms mark, åtminstone se dess skogar i närheten.
Slottet i Elfdalen öfvergafs snart och vandraren skyndade att uppnå Klarelfvens strand. Trakten ditåt är, att börja med, högst intagande; ty man har här den vackra Rådasjön, vid hvars strand det stolta Uddeholm reser sig, der Wærns förtjusande Risberg är beläget och der man å motsatta sidan af viken ser det inbjudande Risäter samt Råda kyrka och prestgård. Och ramen till denna tafla äro de mörka skogstrakterna och de ljusblå bergen. Medan nejden hade denna karakter, gick resenären gladt framåt; — men ack, huru länge var Adam i paradis? — Det intagande landskapet förbyttes inom kort i en den gemenaste buskbygd — en trakt, der man ej gick, utan vadade i sand och der det enda märkliga föremål invid vägen var en afrätts-
