28
lunda föga gästvänligt, det måste medges; men ett hjertligare mottagande än här har resenären sällan rönt.
Ekshärad är en mycket gammal bygd. Utom de så kallade jättegrafvarne på det nyssnämnda Ekesberget, vittna också åtskilliga jordfynd derom. Öster om prestgården qvarstå ännu tre små grafkullar, i hvilka man redan för 10 år tillbaka verkställt gräfning och då påträffat kol.
För ungefär 50 år sedan funnos ock vid plöjning i åkern tätt invid prestgården flera silfvermynt af mycket hög ålder. Det sista fynd, man känner här i nejden, är en stenyxa, år 1846 eller 1847, hittad vid det pittoreskt belägna Nygård, ¼ mil söder om kyrkan.
Men folket vet icke blott att omtala dylika märkliga ting, det har här som annorstädes tack vare nutidens högtprisade upplysning vida underbarare händelser att förtälja.
Så säges t. ex. om Säljeberget: “Det bodde fordom troll i detta berg, och hände sig på den tiden, att en bonde i qvällningen gick der bredvid och såg på sin fullmogna åker. “Hade jag min säd skuren till i morgon tidliga” — sade han — ”så skulle jag gerna ge till min bästa ko.” Dermed gick han hem. Om natten hördes en skära flitigt gå fram öfver gärdet, och ur berget ropade det tidt och ofta: “gör band och bind, bonden ska sjelf snesa!” När dagen rann upp var all bondens säd afskuren; men hans bästa ko var också borta.”
Vestra Hinsjön heter ett vatten i Ekshärad. Detta är så klart, att man på många famnars djup kan se sjöbottnen. Alla föremål blänka der med en sällsam glans och detta har gifvit anledning till den tron, att berget invid sjön är fullt af silfver. “En kolare — heter det — brände der en mila. Elden gjordes då så stark, att silfret i bergets innandöme började smälta och flyta ned i sjön. Detta såg kolaren och ville då gå ned att upphemta den ädla metallen.
