31
“härnäfver” eller öfverdragen med något brokigt tyg, då den den heter “hårstryk”.
Karlarne hafva ock sin egen drägt, nemligen svarta rockar med häktor, låga hattar och ofta gula knäbyxor af skinn.
“Ekshäringen” är i allmänhet ett blondt, trögt och osnyggt folk. Hemma i hans stuga råder, åtminstone i hvardagslag, gerna en märkvärdig oreda. Så har jag, t. ex., i ett af de bättre husen sett en rock midt på golfvet — ett golf, hvars färg må förtigas — en pelströja nära den ena väggen och en vid den andra; på bordet ett fat vattenvälling och der bredvid, i största endrägt, ett smutsigt lintyg; samt slutligen på en stång framför spiseln en mängd rykande strumpor.
Äfven språket har sina kuriositeter[1]. Ekshäradsboen talar, t. ex., aldrig med någon, utan han “stormar”; och vill han derföre uttrycka, att någon är treflig att språka med, så heter det: “han ä’ så fin å’ gröm te’ å’ stoērm.” Skall det vid ett annat tillfälle omtalas, hvems den eller den saken är, då säger man alls icke: “det är Nils's häst”, utan: “dä’ ä’ hästen has Nisch.” Men ett högst singuliert ord, som tillika har sin egen historia, må för ingen del förbigås, nemligen det, åtminstone förr, ofta förekommande “Kota-bad”, hvilket betyder så mycket som ett dugtigt kok stryk. En språkforskare skulle troligen vilja härleda sagde ord från allmogens “kota”, (benknota,) hållande före, att ett kota-bad följaktligen vore en sådan eftertrycklig bastonad eller genompiskning, som kändes ända intill benen. Men ordets ursprung är helt annorlunda. I Ekshärad fanns nemligen för flera (kanske 50) år tillbaka en
- ↑ Förf. lär här förutskicka den anmärkning, att när folkspråket, så väl på detta ställe som i kommande socknar, vidröres, sker sådant i största korthet, dels för att göra sjelfva texten mindre hårdläst, dels ock, emedan en särskild bilaga vid reseskildringens slut kommer att upptaga återstoden af de språkegenheter, han i Elfdalen uppfattat.
