Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/42

Den här sidan har korrekturlästs

34

(Detta sätt, att, stående i båtens akter, skjutsa sig upp emot strömmen, kallas på Elfdals-målet att “skåta” sig fram och sjelfva stången, hvarmed det verkställes, heter “skåtaan”.

Mot middagstiden uppnådde jag och gjorde äfven besök i socknens prestgård, Kyrkebol. Ett godt qvarter för en hungrig själ.

Detta är ett af de få ställen i öfra Elfdalen, der man, ehuru med ringa framgång, försökt plantering af fruktträd. När kyrkoherden första gången hemförde några apel-telningar från en Carlstadsmarknad, visste folket härikring ej annat namn att beteckna dessa med än “martens-trä'n”, (träd, komna från marknaden,) och sjelfva frukten kallades för “martens-äpplen” och sedermera “apel-äpplen”, till skillnad från potatisen eller jordäpplena.

Bland de nya bekantskaper, jag här fick, var en liten pilt vid namn Sem, en manhaftig sexåring, som gick och slamrade med en stor sabel. Han sade sig med tiden skola bli krigsman, och kunde från början till slut korrekt uppläsa “Kung Carl den unga hjelte”, hvarunder sabeln merănels i luften beskref mer än ett väldigt hugg. “Om du inte blefve större än du nu är”, sporde jag pilten an, “hur skulle du då kunna reda dej mot de stora soldaterna?” — “Jo”, svarade Sem, “jag skulle hugga å' dom jemnt efter knäna, så blefve di inte större än jag.”

Vägen förbi Kyrkebol är en af de täckaste i Elfdalen. Löfskogen, ofta tät som en berså, breder sitt gröna hvalf öfver vandrarens hufvud, men visar honom ändå der och hvar genom en uthuggning, huru elfven vandrar sin gång i grannskapet. På motsatta hållet har resenären deremot ett brant berg vid sidan, och det så nära, att han blott behöfver utsträcka sin hand, för att nå det — en beqväm anordning, när han under sommardagens qvalm vill vederqvicka sig ur de friska källsprången, hvilka här så ofta qvälla fram ur hårda klippen. Detta allt oaktadt har dock Kyrke-