37
sådan ordning må synas högst klandervärd; men så bör man ock besinna, att allmogens beteshagar i denna bygd äro så vidsträckta, att kreaturen på ena hållet beqvämt kunna spatsera inåt Dalarne och sedan ända uppåt Avasaxa, om de behaga, samt i annan riktning inåt Norriges fjelltrakter. Det fordras alltså här en riktig Lunkentus till hållkarl, om man på en bestämd timma med säkerhet vill ha hästarne till hands.
Vår färd gick till en början alltjemnt på östra elfstranden och ofta ända “sub montis radicibus”. Men vid “Ulfvaheden” kommo vi åter högt upp i verlden och hade derifrån en vidsträckt utsigt öfver de lägre regionerna — söderut Ny kyrka, och närmast ned i dalen ljusgröna fält mellan löfskog och “aver”[1]. Men inga bostäder — endast här och der några lador på ängarne. Den punkt af heden, hvarifrån vandraren kan bäst öfverskåda landskapet, heter “Ulfvelöpet”. Med löp menar man har en å landthöjdens sluttning befintlig bana, utför hvilken stockar nedstörtas i dalen. Gräsbetäckningen är naturligtvis der afnött, så att bara sanden framlyser i dagen, och der sådane timmerbanor ofta förekomma utefter elfven, gifva de stränderna ett högst naket och ödsligt utseende. Dylika löp finnas äfven tätt ofvanom sjelfva landsvägen, der man då ibland har det högst egna skådespelet, att först se ett par stockar med förfärlig hastighet komma nedbrakande, derefter ett par yxor, och sist arbetarne sjelfva, åkande på granrisqvistar. Det är egentligen om vintern, när löpet är rätt slipprigt, som dylika företeelser äro synliga; men då händer det också, att kanske i nästa ögonblick, efter det en resande farit der förbi, kommer en stock nedstörtande tversöfver landsvägen. Det heter således här att se opp.
Från Ulfvelöpet blef trakten allt mer och mer ödslig. En småvext barrskog omgaf oss på alla sidor, och den djupa
- ↑ Aver kallar man här små stillastående vattensamlingar, ofta infattade i en ram af yfviga, mörkgröna buskar.
