43
Klaran? Icke kan han der oupphörligt stiga i land och koka? — Nej, men tack vare uppfinningsförmågan! — han medför vanligen i båten en liten stenhäll, på hvilken tidt och ofta eld uppgöres och gröten i största hast tillagas.
Vår ryktbare Almqvist har kallat penningen en idé — för Elfdalingen är näfgröten bestämdt också en sådan; och skulle man i denna bygd uppställa några grundsatser för lefnaden, så komme troligen den första af dem att lyda så här: “Du skall tillreda näfgröt åt dina barn och deraf njuta, när du sitter i ditt hus eller går på vägen, när du nederlägger dig eller uppstår!”
Elfdalingen lefver långliga tider rätt nyktert och beskedligt, d. v. s. så länge han ej har tillgång på bränvin; men när han emellanåt med båtkarlarne erhåller en ankare eller två, då är det att på en gång kalasa och göra sig goda dagar. När det borta bjudes på bränvin, mottages supen vanligen med det naiva uttrycket: “åh, välkommen!”
Qvinnorna gifva ej männen mycket efter i supning, och det är vid åtskilliga tillfällen ej ovanligt, att se flera af det täcka könet förtära sina 7 à 8 supar och ändå stå stadigt på benen.
Under större delen af sommaren är man i hela trakten merändels alldeles utan mjölk; ty " “gätte-jäntorna”[1] äro då uppe i “sättern” och göra under denna tid blott en eller två söndagar besök i hemmet. Den dag, då de efter sin långa bortovaro åter visa sig vid kyrkan, kallas “sätersöndagen” och är en af sommarens förnämsta högtider. Husmödrarne komma då sjelfva gående till kyrkan; men jäntorna måste åka. Bränvin och ost medföra dessa till traktering åt vännerna. Vanliga bekanta få af sednare varan blott en obetydlig skifva; men de förtroligare deremot hvar sin
- ↑ “Gätte” kallar man här att gå vall — en benämning, som tydligen har sitt ursprung från det Isländska “gæta”.
