44
så kallade “lill-ost”. Man bjuder häraf till och med i sjelfva kyrkan. På qvällen är vanligen dans i någon gård.
Vilja vi nu slutligen ta i betraktande Nysocknarens bildningsgrad och karakter, så finna vi ingendera vara särdeles att loforda. Det är ett trögt och rått slägte, detta folk, — till utseendet enfaldigt och okonstladt, men i sjelfva verket både inbundet och bakslugt.
Nysockens invånare tyckas äga Skåningens tröghet, i förening med Smålänningens illistighet och Westgöta-slättbondens osnygghet.
Huru många framsteg kulturen intill våra dagar gjort hos dessa menniskor, derom vittnar ej litet sjelfva deras språk. Vi vilja höra några exempel.
En Nysocknare berättar oss, att han jemte en viss Per och en Jon stod vid gärdesgården och språkade; — detta uttrycker han så: “En je[1], en Jong å’ en Peer sto’ attat en garschgåhl a’ taschat’ at’”[2].
Är man i kalas, så säger värden öfvertalande: “Ta opp knien å’ bit i, å’ se inte ätter dä’, som ä’ telagadt!” — Och gästen ger, sedan han ätit, ofta följande artighet i utbyte: “Dä’ va’ så äntjele[3] fin en gröt, å’ så äntjele godt ett bränvin, å’ så fin e’ kaek.”
Vill en husbonde ha reda på sin tjensteflicka, så ropar han till någon af omgifningen: “Hvar ä’ Marith? Rännä’tt’o!”[4]. D. v. s.: “hvar är Marith? spring efter henne!”
- ↑ Vi finna här ordet en begagnadt såsom artikel, ett bruk, det man som oftast använder.
- ↑ “At” = åt eller vid; häraf “Attat”= utmed, och af detta slutliligen “attatteranner” = bredvid hvarandra.
- ↑ Äntjele = särdeles.
- ↑ Återigen en märklig egenhet, neml. ordet o stället för henne; hvarvid är att tillägga, att nämnde personalpronomen aldrig, utom på sin höjd i genitiven, undergår någon förändring. Hvad för öfrigt genitiven i allmänhet beträffar, så är den högst sällan bruklig. Dativen begagnas mer; och man säger således icke gerna “Brattströms hund eller Pers häst”, utan “Hun at Brattström, hästen at Peer” o. s. v.
