Sida:Vandring i Wermlands elfdal 1852.djvu/57

Den här sidan har korrekturlästs

45

Fråga vi, slutligen, en dräng om hans käresta och huru hon ser ut, så svarar han oss visst med ett platt grin: “Ho’ ä’ så fin å’ klingelaggd[1] på bå’e ansigtaan;” och detta vill då säga detsamma, som att “hon är så fin och trindlagd på båda kinderna.”

Men här afbryta vi, ty Femtå väntar oss; och Dalby med sina i fjerran blånande berg vinkar oss vidare framåt.

  1. Klingelaggd”, af subst. “Klinge” (trissa), således laggd eller formad som en trissa = trindlaggd.