47
samt ändtligen skor och strumpor, de sednare utsydda. Till helgdagsdrägten hörer äfven, liksom i Ny, grannt utsydda yllevantar med fax och tofsar.
Mot vinterkylan bäres fårskinnspels under tröjan samt damaskor af skinn ända upp till knäet.
Dalby folket är ett ståtligt folk; — vackra qvinnor, resliga, handfasta män, de sednare genom både drägt och hållning af ett militäriskt utseende.
Tilltala vi dessa menniskor, så möter oss ett språk, lika egendomligt som Nysockens och lika outveckladt som detta. Så begagnas, t. ex. pronomina Denne, na, tta samt han och hon, (eller o’, som det här heter,) alldeles som artiklar. Man säger alltså: “Detta berg”, i stället för berget, “han Peier”, i stället för Per och “O’ Marith” för blott och bart Marith. Blir det vid dessa namn fråga om genitivställning, då uttrycker man detta sålunda: “Drängen has Peier” för Pers dräng, “Össkon hennas Marith”, för Mariths vattenskopa, o. s. v. — Ni eller, som det vanligast uttalas, “ne” nyttjas oförändradt i hvad ställning det må förekomma; och således kan man rätt ofta få höra en framställning som denna: “Bjud ne mej kaffe, så ska’ je’ bjuda ne!” — Ännu en egenhet hos pronemina: possessionen vår (“vånn”) ställes alltid efter sitt nomen. Vår Per eller vår Jöns går alltså ej an att säga, utan det heter: “Han Peier vånn” och “han Järs vånn”.
Huru vårdslöst Elfdalingens uttal i allmänhet är kan redan synas af nu uppgifne exempel; men här må ändå ytterligare tilläggas några sådane, der sagde förhållande synnerligen skarpt framstår. Icke blott i Dalby, utan redan i Ekshärad möter oss ofta det högst egna utropet: “Sätt i punn!” och det alltid, när det är fråga om att lyfta upp eller stödja under en sak. Detta vill förmodligen säga detsamma som sätt upp inunder! — ty hur vill man eljest tolka uttryken: “Sätt naen i punn! — Sätt i punn, halt i!”
