Som lemningar från fornspråket qvarstå ock många ord, t. ex. “säl”, glad, “anger”, sorgsen, “slip”, släda, “svång”, hungrig, “tråtten”, svullen, “stö”, stadig, med flerfaldiga andra, af hvilka redan Fernow uppgifvit en mängd.
I all korthet hafva vi sysselsatt oss med Dalbyboens
klädesdsägt och språk — låt oss nu äfven betrakta detta
folks boningar och hemseder.
I enkla bostäder vistas man. Familjens egentliga tillhåll är en envåningsbyggnad med tre rum, ett till höger i förstugan, kalladt “sittstugan”, (sjelfva hvardagsrummet,) ett till venster, benämndt “nystugan”, (helgdagsrummet,) samt emellan dessa båda gästrummet eller den så kallade “kåfven”, hvilken har en dörr åt hvar af de båda andra rummen, men ingen åt förstugan. I både Sitt- och Nystuga finnes alltid mellan dörrarne till kåfven och förstugan ett skåp inne i sjelfva väggen, kalladt “dörrgåta”[1].
Bland möblerna här ha vi först och främst den vanliga skåpsängen, inrättad ungefär som i Ny, men här dessutom försedd med en fastsittande bänk, “skara”, som sträcker sig utefter hela sängens längd. — Stolarne äro plumt tillhuggne, oftast runda och då vanligen förfärdigade af en grof stockända, som rätt och slätt blifvit urholkad, att hela stolen utgör ett enda stycke.
På flera ställen finnas väggmålningar; men dessa synas alla ha tillkommit vid samma tid, som de i kyrkan befintlige, eller redan på 1730:talet.
- ↑ Byggnader uppföras här vanligen på följande vis. Först bygger man, ena året, en stuga med blott ett enda rum, men likväl så inrättad, att stockändarne å ena gafveln gå så långt utom det fullfärdiga rummet, att, de kunna förslå till ena hälften af kåfven och förstugan. När sedermera dessa, efter något års förlopp, tillbyggas, fogas den nyare hälften af huset så vårdslöst intill den äldre, att mellan somliga stockändar ett ganska betydligt mellanrum uppkommer. Kåfven blir sålunda oftast ett temligen svalt rum.
