52
blandas om hvarandra, må ej så mycket förundra; men märkvärdigt är, att fadren kan gå i bad med sin fullvuxna dotter.
Ett sådant naturfolk har, som man väl kan veta, ännu mången vidskepelse i behåll, och att den djupt inrotade tron derpå äfven inplantas hos den yngre generationen, är gifvet.
Höra vi oss om bland folket rörande denna sak, så finna vi förnämligast följande. Dalbyboen fruktar mycket Finnen, som bor honom så nära, och isynnerhet tror han, att denne anställer sitt trolleri vid vatten, hvarföre alla bäckar, som från Finnskogen falla i Klaran, med synnerlig bäfvan betraktas. Sjelfva Klarelfven är ej heller särdeles att lita på — detta isynnerhet för Necken, till hvars motarbetande man, vid bad, brukar sticka en knif i strandbrädden. Att eljest, då något rinnande vatten passeras, tre gånger spotta deri är ock högst vanligt. “Sjöråa” föreställer man sig sittande i en half båt, men roende med sådan fart, att gule forsen står om henne.
“Skogsråa” är en behaglig, dejelig qvinna, smeksam och vådlig för männer, ofantligt grann, klädd i siden med släp, det sednare egentligen för att dölja den svans, hon bär, och hvilken ofta är henne ett gement hinder för eröfringar, dem en så “pen” qvinna eljest lätt kunde göra. Skulle den ungersven, Skogsråa önskar fånga, få se hennes svans, bör han för ingen del låtsa något derom. Sådant skulle medföra alltför vådliga följder.
Men än flera hemska varelser fruktar man. Sådane äro “Bergfä” eller bergtrollens kreatur, hvilka blott vallas från solens ned- till dess uppgång, hvarunder deras bjellror tidt och ofta ljuda i skogen. De som då ännu äro ute i marken, höra också med bäfvan “Berghund” skälla.
Åtskilligt ondt söker man naturligtvis fördrifva med signerier — t. ex. Påskkäringar, för hvilkas räkning man sätter tjärukors på fähusdörrarne, som ock ibland på sjelfva kreaturen.
