54
är särdeles smått tilltaget,) ett par trefotade stolar och ett lägerställe, kanske nog hårdt för mjukare former. Någorstades i kojan sitter en svamp (“sopp”) uppfästad, och, om du ser efter, är den alldeles fullsatt med nålar. Det är också den enda nåldyna, man här består sig. På ena väggen äro vanligen alla de jäntors namn uppskrifna eller rättare inristade, hvilka under en följd af år i sätran varit sommaren öfver. Der läser man sålunda: Ingial (Ingegerd), Helga, Siri och Ingeborg m. fl., påminnande om äldre tider.
Det är icke blott dessa namnristningar man roar sig med på lediga stunder — hågen leker ock åt annat håll, När, t. ex., ystning blifvit verkställd, tillagas slutligen en mängd lill-ostar, hvilka sedermera i hembygden presenteras åt vänner och bekanta, särdeles bland mankönet. För de sednare komma ock andra vängåfvor i fråga. Jäntan hemtar ibland ur löfskogen de finaste björkrötter, och af dessa flätar hon med konstfärdig hand ett bredt band, hvars ändar utsiras med tofsar af rödt och hvitt garn. En sådan fläta kallas “leetäger”, (lierötter eller lieband,) och bortskänkes vanligen åt den käraste, som om sommaren binder den vid lien, eller kanske oftare förvarar den som ett kärt minne.
[Då lietagerna nu kommit att nämnas, må vi ej heller förbigå ett annat slags souvenir, som jäntorna vid nyårstiden förära sina käraste. Detta består i en tråd-fläta, be- nämnd “nyårstråd”, hvilken på så sätt tillkommer, att jäntan, vid nyår, af vänner och bekanta tigger ihop en mängd trådändar, af hvilka sedan 8 sammanflätas på Nyårsdagen, 13 på Trettondedagen och 20, ändtligen, på Tjugondedagen. En sådan gåfva förvaras vanligen till en hågkomst af gifvarinnan; men också händer det, om gossen är fattig, att Nyårstråden begagnas till sömnad.]
Kommer du en dag oförvarandes till säterboden, så möter dig kanske redan på afstånd ljudet af en sång, den jäntan vid arbetet uppstämmer. Lyssna till tonerna då — och
