65
Från Munkheden gick jag med min kamrat vidare mot
norr, till dess vi ändtligen än en gång sågo vägen stupa
ned emot dalen och der nere på ett grönt öppet fält
varseblefvo en rödmålad treflig bostad med några lummiga träd
ikring. Det var Lillebergsgårdens prestgård — målet för
närvarande dagsresa. Trakten häromkring synes ej särdeles
lockande för en längre vistelse; den är dertill nog mycket
instängd och af för torftig vegetation. Emellertid sökte vår
goda värd att, så vidt hän förmådde, med ljusaste färger
utmåla omgifningarnes behag; men, stackars karl, hans
försök i den vägen tycktes blott röja ett ängsligt bemödande,
att framför allt inbilla sig sjelf, att här var vackert och
trefligt.
Följande morgon lemnade vi åter prestgården. Det var en grå och regnig väderlek denna dag — så mycket obehagligare för oss vandrare, som vi ej valt samma väg tillbaka, som fört oss hit, utan i stället öfver åkrar och ängar följde elfven åt. Vår mening var nemligen den, att här nere i dalen lega oss en båt öfver elfven till det ofvannämnda Vingäng. Redan till kl. 6 på morgonen hade vi beställt oss skjuts hit, och för att ej komma alltför sent, gingo vi nu ur gård och i gård, att fråga efter båt. Öfverallt förgäfves. Hvar vi infunno oss, hade man farkosterna på andra sidan elfven och blott i en af de större gårdarne, hos en viss ”Lill-Eschel”, fanns ökstocken hemma. Men Lill-Eschel hade deremot ej någon dräng till hands, och som han sjelf var för förnäm att ro oss öfver, så fingo vi ännu ett par timmar ströfya omkring i bygden. Härunder kommo vi söder om Gunneby in på de. så kallade Dalby ängar, ett öppet fält, (nedom den förr omtalde Munkheden,) der munkarne fordom haft sina sammankomster under pilgrimsfärderna till St. Olofs graf i Trondhiem. Några sägner om nämnde munk-konventer föll sig dock svårt att få, och det enda, man om dem berättade, var följande.
