66
Det finns väl “häfder”[1] efter munkarne än; men Gud
vet hvad de haft för “grejer”[2] för sig. De ha väl dansat
kan en förstå, och se'n gått bort i de der groparna på
Dalbyängen och haft någon “ställning”.
Utsagon är temligen mystisk och har måhända sitt ursprung från Fernows beskrifning, den många af allmogen läst.
En del af Dalby ängar, som bildar liksom en dal för sig mellan de från Munkheden utskjutande bergs-uddarne, kallas Munkdalen och angifves äfven sorn en plats, der munkarne “hållit till”.
Om sjelfva Munkheden har man för öfrigt den sägnen, att en ”silfverkista” der blifvit nedlaggd. Vid en dans, när jäntorna som bäst roade sig, fick en af dem till och med se “grepen” på nämnde kista. Man lopp då genast till bys och berättade saken; men när man kom åter till platsen, var ingenting vidare synligt.
Från Dalby ängar gingo vi tätt utmed elfstranden, att ytterligare speja efter någon båt; och ändtligen fogade nu slumpen så, att en karl kom roende nedifrån Ransbyfärjan. Vi ropade honom an, och kommo så öfver till Vingäng, jemnt 4 timmar sednare än vår skjuts blifvit dit beställd. Men denna hade, enligt vanlig Elfdals-sed, sjelf nyss anländt.
Vårt resväder fortfor att vara högst ruskigt; ty regnet föll nu i strömmar, och hade ej den vänlige löjtnanten i Vingäng lånat oss ytterplagg för Finnskogsresan, så hade vi slagit oss rätt snöpligt ut.
Färden gick nu i nordost, uppåt det branta Holmberget — en nästan oafbruten uppförsbacke hela halfmilen igenom; men den herrliga utsigt, hvaråt vi redan under gårdagen glädt oss, vardt ändå om intet; ty under våra fötter gick dimman tung, och dalen och sjön värjde sig för de nyfiknas
