68
blekgråa vågor. Djupt under oss ligger, i norr, Letafors med sina högstammiga björkar och den mörka barrskogen vidt omkring — en oas i öknen. Deruppom höja sig, gent emot Letteråsen, Afundsåsberget (fordom Kymeld kalladt) och Balkåsen. Från det sednares hjessa synas ända hit flera säterbodar. Men vänd dig nu mot öster, der trakten i sänker sig mot Klaran och der dristiga bergshöjder i ett aflägset fjerran begränsa utsigten. Varsnar du der ett berg med hvittkimrande hjessa? — Det är Limafjell i Dalom — det ännu (d. 18 Juli) snöbetäckta Lima! — Härefter torde ock vestern förtjena en blick. Du ser der i förgrunden det gröna Borangsberget — ett af de skönaste i Finnbygden — och sjön Letten, från hvilken Letelfven (hvaraf Letafors fått namn) strömmar ut. Der bortom ligger skogen mörk och allvarsam; men först på vid pass halfannan mils afstånd skönjer du åter ett berg, hvars skarpt markerade form påminner om pyramiderna. Det heter Midskogsberget, och just der går rikslinjen mellan Sverige och Norrige fram. — Så skåda vi trakterna från Letteråsen. Men dimman drar på nytt sitt täckelse öfver all denna herrlighet — och vi nedstiga åter mot herregården.
Dagen efter besöket på Letteråsen, suto vi resenärer med vår glada värd på en karriol och foro genom ödslig, obebyggd skog trefjerdedels mil vester ut till Djeknelidens prestgård. Der bor, som han sjelf kallar sig, Wermlands ”Öfversteprest”, hvars distrikt (både södra och norra Finnskogasocknarne) sträcker sig ända uppåt Trysilddalen. Vi stannade i Djekneliden öfver natten, men fortsatte redan följande morgon vandringen, ännu alltjemt mot vester.
Det var en djup, högtidlig skog, denna Finnmark, der vi nu tågade fram — en jemn sandmo utan både bostäder och vägfarande.
I denna nejd höres aldrig någon lärka qvittra, ej heller staren; men deremot reder trasten här sitt bo och
