70
nar man sig vidare inåt Glommens elfdal, far man ifrån Værmundstorp hela sjön utefter, och landstiger sedan i en öde tvåmilaskog. Der går sedermera vägen tversöfver Flisan, (en af Glommens bifloder,) men ej på bro, utan öfver ett svårt vad. Ditåt hade vi önskat utsträcka vår vandring, men ingen båt fanns för närvarande att tillgå, och vi anträdde derföre snart återtåget. Hela vår vandring i grannriket hade sålunda ej blifvit vidlyftigare än på sin höjd en knapp ”näfverskomil"[1].
Frampå eftermiddagen voro vi redan på nytt i Djekneliden hos vår Öfversteprest.
Här sågo vi följande morgon socknens nattvardsbarn församlade, och hörde jag då för första gången Finska talas — ett distinkt, välljudande språk. Barnen voro äfven sångkunniga och afsjöngo flera både svenska, norrska och danska stycken — af sednare slaget den bekanta: ”Længe var Nordens mægtige Stamme spialted i trende.” — På få ställen i vårt land lär man få höra allmogens barn uttrycka sig på så många tungomål. Snart kommer väl också ”Marseljäsen” hit.
Men vi lemna här både den franska sången och barnen i Finnskog. Från Djekneliden och dess interessanta pastor togs snart farväl, hvarefter ett nytt besök för ett par dagar gjordes på Letafors. Derifrån vände vi sedan åt Elfdalen tillbaka, hvarvid två vänner från stället följde oss ett godt stycke på vägen. Men snart hade vi på allvar räckt dessa handen till afsked — och nu gingo vi åter ensamma i den tysta, allvarliga skogen — de sista fjäten i Finnbygden.
Ännu en gång stodo vi på höjden af Holmberget. Elf-
- ↑ I dessa nejder, der vägen ej är uppmätt, beräknar man dess längd på tvenne temligen egna sätt. Man påtager antingen ett par nya näfverskor och går med dem till dess de brista sönder, då man säges ha tillryggalaggt en ”näfverskomil”, eller ock påtänder man ett bloss (”Kyndel”) ock går dermed framåt till dess det är utbrunnet; då man har den så kallade ”Kyndelmilen” gifven.
