VII.
Promenader i Södra Finnskoga.
Vid foten af det sköna Borangsberget ligger Borangens gästgifvaregård. I Juli månad 1850 befann jag mig här väntande på skjuts, som skulle föra mig norr ut till Höljes eller Norra Finnskoga kapell. Det var tidigt en söndagsmorgon, och min önskan var, att åtminstone till gudstjenstens slut hinna tillryggalägga de tio fjerdingsvägen till Wermlands nordligaste kyrka. Jag ville der gerna se en större menighet församlad, hvilket så betydligt underlättar uppfattningen af en bygds innevånare.
Men fastän man hela natten varit ute och letat efter min under gårdagen beställda häst, var denne ännu kl. 9 f. m. icke anträffad. Då beslöt jag mig för, att med ett par unga Finnar göra en hastig utflykt i Borangens omnejd. Vi styrde vandringen söderut åt den närbelägna sjön Dypen — ett litet stilla vatten i djupa skogen. På ekstock foro vi här öfver till sydvestra stranden och landstego i den så kallade Slagtaredalen. Ett ovanligt namn — men den gör skäl för detta. I den tid då Finnarne, dels till följe af vissa kungliga edikter, dels genom nationalhatet mellan dem och Svenskarne, ofta utstodo hvarjehanda förföljelser, skall nemligen just denna slagtaredal ha varit skådeplatsen för blodiga uppträden. Sägnerna om dessa strider mellan Finnar och Svenskar äro dock så motsägande hvarandra, att verkliga förhållandet härvidlag tyckes vara alltför vanskligt att utreda.
