75
att ännu längre uthärda en sådan tortyr, som resan på bondkärra i dylika nejder medförde. Bättre var då att qvarstanna i Rangen och språka bort några timmar med de vänliga Finnarne. Här blef alltså vändpunkten för resan norr ut.
Den besvärliga färden hade uppväckt en lifligare appetit, och således blef första frågan den, hvad man här kunde ge mig till lifs. ”Tu kan få kaffe och pakelser!” svarade den härom tillsporda matmodren. Kaffe och bakelser — nå väl; de utlofvade läckerheterna blefvo snart framsatta, det förra i en spilkum, starkt och godt, — de sednare tillredda af mörkt kornbröd, i våffelform; men med äkta godt Finnsmör till smakade denna anrättning förträffligt. De stackars Finnarne få sjelfva sällan äta sitt kornbröd oblandadt — oftast är det tillsatt med syror, med halm, ben eller bark. Men likasom Israëls barn, oaktadt all tunga under den egyptiska träldomen, ändock alltmer förökades, så äfven Finnarne under armodets ok. Derföre börjar man nu också, att dag ifrån dag blifva allvarligare betänkt på uppsökandet af nya bostäder; och det förlofvade land, dit man härifrån egentligen trår, är Amerika. Redan vid Borangen hade jag fått höra, att folket derstädes till våren ämnade utflytta, och äfven i Rangen gjorde man mig förfrågningar om de gyllne förhoppningarnes land hinsidan hafvet. Hvar jag sedermera kom i hela södra Finnskoga, mötte mig samma spörjsmål. En större emigration från denna bygd torde sålunda snart vara att förvänta.
Först långt fram på eftermiddagen anträddes återfärden, hvarunder resenären gjorde ett besök i den från stora vägen belägna Afundsåsen, en gård nedanför berget af samma namn.
Man hade här godt förråd på barn och annan ungdom, hvaraf en stor samling invid södra bostaden satt utplanterad i gröngräset. Jag närmade mig med nöje det landtliga sällskapet och njöt länge i dess krets af den herrliga utsigt, som härifrån öppnade sig öfver en ej obetydlig del af Finn-
