76
skogen. Derefter kom ordningen till sägner och andra märkvärdigheter, då flera ålderstigna välvilligt gingo mig tillhanda med upplysningar. Härunder lyckades jag äfven få fram ur sitt gömsle ett gammalt mangelträd, fullskuret med runor, det jag äfven för billigt pris fick inköpa. Försedd med denna trofé fortsatte jag resan mot Djeknelidens prestgård, dit jag dock först i solnedgången anlände; större delen af återfärden från Rangen hade jag nemligen färdats till fots, sedan jag kommit underfund med, att detta — på den landsväg man här bestod — bereder en större hvila än att åka. Men sednare än jag anlände Pastorn på stället, hvilken i sällskap med en landtmätare först vid midnatten återkom från gudstjensten i Höljes. Af dessa Herrar och mig uppstämdes straxt en trio om dåliga vägar och dito Länsmän.
Följande dag gjordes en promenad utåt prestgårdens ägor, förnämligast till en myr, som der för närvarande var under odling. Här gick Pastorn dagligen som en ifrig deltagare i arbetet; ty i denna bygd måste sjelfva presten träla i sitt anletes svett, om han någorlunda skall kunna berga sig. Hvarje kall har sin tunga här i verlden. Prelaten i det af mjölk och honung flytande pastoratet går ofta tyngd af vällefnadens börda, medan kapellpredikanten i en mager Finnmark tryckes af mödornas och försakelsens.
Sedan jag mer än ett dygn hvilat ut efter den rådbråkande resan åt Rangen, stod jag åter redo till en vandring, denna gång åt norrska gränsen till. Min färd gick först förbi Wålberget, ett magert torp långt upp i skogen. Det var ändå rätt grönt och vackert deruppe, och för tillfället sågs till och med en viss belåtenhet på det fattiga folkets anleten. Man hade nemligen just i dag fått en hel mängd syrgräsmjöl malet, och var sålunda åtminstone till en liten tid ej alldeles brödlös. Man hade också rätt godt vatten i en klar källa invid gården — således både vatten och bröd.