79
beläget pörte. Då föll det mig in att se åt, hurudant hem dessa små kunde hafva, och gick jag derföre in i bostaden. Denna var ett lågt, mörkt kyffe, der allt talade om den största fattlgdom. Ingen äldre person fanns för närvarande derinne, endast de begge barnen, hopkrupna i en vrå invid dörren. Då jag tillfrågade dem, hvar föräldrarne vore, svarade den äldre, att de befunno sig ute på arbete. Stora tårar rullade härvid utför den lilles kind; och då jag först trodde detta härflyta af den hos barn så vanliga fruktan för främmande menniskor, nickade jag ett farväl och gick vidare.
Men kommen ett par hundra steg utåt vägen, rann det mig plötsligen i sinnet, att de tårar, jag nyss sett, möjligen haft en annan, svårare orsak än fruktan eller blyghet — att kanske sjelfva hungren utpressat dem. I ett nu var jag åter vid pörtet och fann min aning der bekräftad. Föräldrarne hade redan på söndagen gått hemifrån och dervid gifvif barnen 5 marker mjöl att lifnära sig med till deras återkomst. Nu var det onsdag, mjölet var slut; men de bortavarande väntades ej åter förrän nästa söndag.
När jag, återkommen till vägviserskan, beklagade det fattiga folkets öde i denna byggd, som oaktadt all möda och sträfvan ändå icke mäktade anskaffa ett dagligt bröd åt sina värnlösa små, svarade mig denna helt lugnt, att det här vore en temligen vanlig sak att barn förgingos af hunger under föräldrarnes frånvaro på arbete. Så hade det händt en af hennes egna bröder, medan hon ännu var liten.
När barnen så der lemnas ensamma i hemmet och den knappa kosten börjar tryta, då — berättade qvinnan — inträder alltid det förhållande, att den äldre af de små sjelfmant tar den mindre portionen, hvarföre också hungersdöden vanligen träffar denne först.
Genom en nejd, som både på bostäder och folk, uppnådde vi ändtligen några torp i närheten af Midskogen.
I en af de större stugorna här, der jag infann mig för
