VIII.
Ett och annat om Finnarne.
Finnskogens innevånare ingingo i fordna dagar aldrig äktenskapsförbindelser med folket i Svenskbygden, och de sednare, som ansågo detta härröra blott af högmod, kallade derföre de tillbakadragna kolonisterna ”Finn-adel”. Att det oblida bemötande, främlingarne här så länge rönt, var den naturligaste förklaringsgrunden för deras förhållande i thy fall, visste de ej att beräkna. Emellertid blef det just denna Finnarnes isolerade ställning, som isynnerhet bidrog att intill vår tid bibehålla så mycket af stammens egendomligheter, att vi ännu i dag finna den högst olik den svenska. I norra Finnskogen är man kanske dock mest försvenskad; åtminstone har finska språket der i det närmaste dött ut, sedan det numera endast är de äldre, som tala förfädrens tungomål.
Den munart, du i Finnbygden får höra, låter, äfven när den skall vara svensk, främmande nog; ty utom den finska accenten förekommer der en ständig förvexling af B- och P-, D- och F- samt G- och K-ljuden. Se här ett exempel: ”Battron roser sin agre å‘ sijer tänn ä‘ stri‘ som hagkel; men jä tyttjer tä‘ lakom kris.” Det vill på vanlig svenska säga: Patron rosar sin hafra och säger att den är strid som hagel, men jag tycker den är lagom åt grisarne. Ännu ett exempel, deri meningen vanställes af det vårdslösa uttalet: ”Jä‘ ä hem i Mackarschärn å schärner på ryggen” Det vill säga: Jag är hemma i Mackarkärn och tjenar i Rögden. På samma vis som man i nyss anför-
