82
da exempel fann propositionen på använd i stället för i, hör man dagligen äfven andra sådane partiklar användas tvertemot vårt allmänna språkbruk. Finnen begagnar sålunda på, till, i och dylika, hur det för tillfället faller sig. ”Jä’ ska’ kå i perke,” eller ”Jä’ ska’ kå i Gari,” hör man ofta i stället för: ”jag skall gå till berget” eller ”jag skall gå till Karin.”
Lika ovårdadt som språket är ock detta folks drägt och hela figur. En gammal veritabel Finne har ett gulgrått, kantigt ansigte, och under den platta mössan (alldeles i samma form som den i moderlandet brukade Pitnilka’n) fladdrar ett tofvigt hår ohyfsadt öfver skuldrorna. Det mest utmärkande i hans drägt är den grå, långskörtade fracken och näfverskorna. Qvinnorna kläda sig merendels efter norska modet.
Om någon lefver ”under sotad ås”, så är det visserligen Finnen; inträda vi hemligen i hans pörte eller rökstuga, så se vi der hela taket och öfra delen af väggarne alldeles kolsvarta. Ty från eldstaden (ugnen), hvilken alltid är belägen straxt höger om dörren, måste röken leta sig väg till takets midt, der den ändtligen utsläppas genom ”rökpipan” (lakeinen) en fyrkantig, med ett glest galler betäckt öppning. I den rymliga stugan inströmmar dagsljuset vanligen helt sparsamt genom ett par simpla gluggar, hvilka ej kunna tillslutas, utan att fullt mörker inträder i rummet. De stängas nemligen blott med brädlappar, och det är först på sednare tider man här och der skaffat sig fönsterglas.
De förmögnare bönderna hafva förutom rökstugan äfven en så kallad ”Svensk-stuga”, till begagnande under helg- och högtidsdagar. Derinne är vanligen rätt ljust och trefligt, och har man några lyxartiklar, så förekomma de gerna här. Sjelfva Jönköpings målare-skola får ofta skatta till Finnens svenskstuga.
Finnen trifves visserligen bäst i sitt rökiga pörte; men