86
Utom högtider af mera religiös art har man naturligtvis äfven andra samqväm. De äldre finna der sin förnämsta trefnad af pipan och bränvinet, men ungdomen af dans och lekar.
Finnflickan har skuld för att vara något för fri i sina seder, och detta visst icke utan skäl. I mer än en fattig stuga ser man dottren i huset med en ”lock-unge” på knäet, och, hvad ännu värre är, hela familjer äro hemsökta af syphilis. För det sednare har man gemenligen att tacka en och annan Norsk ”fant” (skojare) som i finnbygden ströfvar omkring.
Om man alltså icke kan neka att den ursprungligen ädla folkstammen redan härigenom i ej ringa mån blifvit depraverad, så måste det dock erkännas, att mången vacker dygd hos den ännu qvarlefver. Finnen, åtminstone på Dalby Finnskogar, är än i dag genomärlig, härdig, pålitlig, godmodig och framför allt gästfri — det sistnämnda kanske ofta nog öfver tillgångarne.
Jag förgäter ej brådt min sista middag i norra Finnskogen. Den intogs, på enkelt finnmanér, vid Bjurbergets gästgifvaregård — jag säger vid, ty spisningen skedde ute, under den klaraste sommarhimmel. Rundt omkring mig, dels satt, dels låg i gröngräset en liten folkhop af alla åldrar och kön. Man språkade muntert, Ömsom med mig, ömsom med hvarandra, än på den mest rådbråkade svenska, den jag med största möda kunde förstå, än på finska. Slutligen sjöng jag för sällskapet några finska visor, hvarvid den beryktade ”Minun-kultani” ingalunda blef förgäten. Detta väckte synnerlig belåtenhet, och man envisades mycket, för att förmå mig qvarstanna i orten ännu någon tid. Men sådant lät sig ej göra, och jag fick nöja mig med att ta det hjertligaste farväl af de välmenta menniskorna. Och redan några timmar sednare hade jag nedstigit från den högländta Finnskogen, och befann mig åter, (för att tala med Finnarne,) ”i Sverige.”
