IX.
Ett besök i Sunne. Vandring i Gräsmarks socken. Inträde i Bogen.
Vandraren i öcknen kan ej känna mycket större fägnad öfver att bestiga den gröna oasen, än jag förnam, då jag, dagen efter afresan från Finnskogen, anlände till det vackra Sunne, i sjelfva hjertat af den beryktade Fryksdalen. Sunne är också i sanning en förtjusande bygd, — en vid, öppen dal, i hvars midt öfre Frykensjöarne gå fram — och mellan dessa och de omgifvande landthöjderna, än rika sädesfält, än saftiga ängsmarker, här öfvervuxna med löfskog, der beströdda med trefna landtgårdar. Och midt i denna dal, på föga afstånd från det sund, hvilket så angenämt förenar Öfre- och Mellan-Fryken, reser sig på en höjd Sunne kyrka, ett mera stort än vackert tempel. I dess närmaste onnejd, äfven vester om sundet, ligga talrika bostäder, och dessa så nära hvarandra, att det hela får något tycke af en köping eller by.
Men på sundets östra sida se vi ensam för sig en landtgård med rödmålade, anspråkslösa hus. Det är prostgården. Låtom oss gå dit. Från södra sidan af den branta kyrkbacken går en allé med åldriga, lummiga kronor framåt gården. Vi hålla oss der helst till höger på den jemna brädvandringen eller trottoiren, om ni så vill, och komma så snart till målet. Ja! Vi komma bestämdt snart dit; ty vi måste vara mycket nyfikna att se denna prostgård, Nu äro vi framme. Hvilken täck gårdsplan! Täta, mörkgröna häckar stå här höfligt på parad, medan mångskiftande blommor från sina
