Sida:Varenka Olessof (sv).djvu/773

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Sergejevna brodern, då hon märkte, att han stannade obeslutsam. “Det är öfversten, som skriker ... Det är vi, öfverste!“

Midt i det stora, låga rummet stod en massiv länstol, och i den låg inklämd en stor slapp