fingo ej eller stå i frid; ty sedan maskarna gjordt slut på löfven i skogen rundt omkring, tågade de öfver ängarna til dessa träd; ängarna voro då så fulla af mafkar, at man ej kunde sätta ned foten, utan at trampa på några. Satte man sig ned på ängen at hvila, fick man i hast en myckenhet på sig. Gärdesgårdar, plank och väggar voro så fulla af dem, at de kräkte öfveralt. Under träden var marken mäst svart af deras träck. Där något stillastående vatten var när, hade det blifvit mäst svart som bläck, om Ekar växte nära därtil; ty emedan maskarna åto Eklöfven, och fällde sedan deras excrementer i vattnet, var det, som hade man lagt Galläpplen i vattnet.
Når en gick under träden, hördes helt väl, huru de åto up i träden och där kräkte; och tillika märktes et beständigt knäppande och smällande på de torra löf, som höften förut nedfallit; hvilket förorsakades af de nedfallande maskar och deras excrementer.
Då de vandrade från et ställe til et annat, gingo de mäst i rät linea. Gärdesgårdarna bestodo här på många ställen af stolpar i jorden, satte med trodor imellan, at de tämeligen liknade våra fäll-kedjor; (figur på dem kan ses i min Bohuslänska Resa p. 284.). När nu maskarna vandrade längs efter trodorna, och kommo til stolparna, gjorde de ej en krok rundt omkring stolpen til trodan på andra sidan; utan de kröpo gerad up för stolpen, så tvärt öfver ändan, ock sedan ned på andra sidan til trodan. Gingo de från skogen eller en trägård til något hus, så skedde det nästan altid
