At Solen vid dess förmörkelser ej verkeligen förlorar något af sitt sken, utan at det allenast af något mellankommande bårtskymes; blef man vidare öfvertygad däraf, at då Solen på en ort varit hel förmörkad, spordes ifrån andra orter, at hon där, på samma stund, varit mindre eller ock aldeles intet.
Nu blef frågan, hvarföre då icke Solen förmörkas i alla Nymånader? Det skulle ske, om Solen och Månen fölgde just samma stråt på himmelen; men det befinnes, at Månens väg något afviker ifrån Solens eller Ecliptican: at deras löpe-baner äro tvänne Stor-Cirklar, som skära hvarannan midt i tu: at deras Lutnings-vinkel til hvarandra är vid pass 5 grader; följakteligen at Månen under sin omlopps tid är allenast tvänne gånger uti sjelfva Ecliptica, men dess imellan antingen litet öfver eller under henne, högst til 5 grader. Därföre blir ingen Förmörkelse, om icke Solen och Månen i Nytänningen råkas på et af de två ställen, där deras vägar löpa tilsamman, det är, uti deras Noder, eller ock nära där intil.
Således återstod ej mer, til at kunna säga förut åtminstone dagen, när någon Sol-förmörkelse vore möjelig, än at veta, 1:o På hvilka ställen i Ecliptica Månens Noder voro belägne? 2:o På hvilka dagar i året Solen sjelf kommer til samma ställen? samt 3:o På hvilka dagar Nymånaderne infalla? Ty uti Nyet näst för eller efter de dagar, då Solen går genom Månens Noder, kunna Sol-förmörkelser endast väntas. Om Noderne, til exempel, vore belägne i början af Vädurens och Vågens Teken, så är bekant, at Solen
