går därigenom vid de bägge årliga Dag-jämningarna: altså kunde i det Ny, som infaller närmast hvardera Dag-jämningen, blifva en Sol-förmörkelse.
Vore Noderne beständigt på samma ställen i Ecliptica, så skulle Förmörkelserne alla år infalla på samma Års-tider. Men om man ej igenom andra Observationer hade märkt, at Noderne flytta sig, så intygade sjelfva Förmörkelserna nogsamt därom; ty det befants, at de årligen drogo sig något tilbaka emot årets början. När et år en Förmörkelse tildragit sig e. g. i början af April, kom nästa år en i Mars, tu eller tre år därefter en i Februario, och så vidare, alla års-tiderna igenom, til dess efter 18 år åter en Förmörkelfe vid samma Nod inföll vid pass på samma års-tid. Sedan man observerat några sådana Perioder af Sol-förmörkelser, och däraf funnit, at Noderne, på ungefärligen 1812 års tid, skrida baklängs genom hela Ecliptican, kunde man något när veta, hvarest de til en gifven tid borde finnas: och som det hade än mindre svårighet, at uträkna Ny-månaderna. samt Solens rum uti Ecliptica, så noga som därtil behöfdes; så såg man åtminstone möjeligheten, at långt förut veta, hvilka dagar Sol-förmörkelser stode at förvänta.
Ungefärligen på detta sättet tyckas de äldste Astronomer hafva banat sig väg til at få reda på Förmörkelserna. Men det fordrades en ansenlig längd af Observationer, mycken Mathematisk kunskap och många mödosama försök, innan de hunno så långt, at de med någorlunda visshet
