hafva mycket för honom at frukta; men så visar dock den skada han gör, at just han är deras hädskaste fiende, och at de för honom nödvändigt måste rymma fältet, liksom fåret för ulfven, utan at ens bjuda til at försvara sig. Til at vinna et sådant ändamål, har Skaparen försedt Larven, eller masken, med en undransvärd konst, at bygga öfver sig nät-gångar eller hus, under hvilka han kan, uti största lugn och utan at frukta minsta fara för Bien, genomtränga vax-kakorne och söka all den föda han åstundar. Ty så snart som Fjäril-honan satt sina ägg i Bistocken, och dessa, genom varman, blifvit kläkte, börja maskarne, ehuruväl ännu ganska små, at strax spinna öfver sig en rund tub-formig väf, mycket tjock och fast, under hvilken de, likasom under Berceauer, söka sig gångar til vax-hylsorne och i dem upäta vaxet. Dessa gångar äro i början smale, men blifva sedermera bredare, alt efter som Larven växer och dess kropps rymd fordrar. De gå ej eller rätt fram, utan nu hit, nu dit, nu härs och tvärs i vax-kakorne, til alla de ställen masken sjelf godtfinner, och hvaräst han kan få mästa födan. Ämnet, hvaraf de bestå, är en hvit, tät och seg silkes-vadd, hvilken, ehuru fast den i sig sjelf är, maskarne dock, til at gifva mera styrka, klibba på somlige ställen öfver med en skorpa (Crusta) af små vax-korn, eller i brist af dem, sine egne Excrementer, formodeligen til at förvara sig så mycket bättre ifrån Bien, där de äro dem närmast och frukta för dem mästa anfallet.
Under desse gångar lefva maskarne til dess de äro fullväxte och deras förvandlings tid kommer.
